22 mars 2013

NI, VI

Jag har ett mörker inom mig, som har blivit extremt märkbart på senaste tiden.
Mycket känslor inblandade, med självförakt och tankar om att aldrig vara efterfrågad,
aldrig vara prioriterad, känslor om att vara bortvald, aldrig ens lite självklar.
Det känns liksom inte som att det ska vara såhär egentligen.
Det sårar mig på många vis, men mest gör det mig så jävla rädd.

2 kommentarer:

  1. Vi människor är simpla varelser som behöver omtanke och uppskattning, varje dag, från vår omgivning för att må bra. Det är förstås inte lätt att ignorera något som uppenbarar sig så självklart för en själv. Så det kan vara lättare att veta att det bara är tillfälligt. Jag känner igen det du beskriver. Andra behöver oss lika mycket som vi behöver dem, oavsett hur det kan se ut. Försök inte att gräva in dig i tankar som kan vara mörka, då blir det bara värre. Det är inte ljuset i slutet av tunneln man ska sika sig in på, för ljuset är precis bakom en, närmare än vad man kan tro. Ha en fin dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lång och välskriven kommentar! Vill poängtera att jag inte gräver ner mig i mörka tankar, och inte har gjort det under ett års tid. Har tänkt undvika det i mitt framtida liv eftersom att det som sagt, inte ger något, förutom mer ångest. Men eftersom att jag har känt såhär lite då och då under den senaste tiden ville jag skriva ner det, för att komma ihåg det vid senare tillfällen då jag kikar tillbaka. Men bra kommentar, och helt rätt har du.

      Radera