09 mars 2012

UNVIKER FEBRUARI 12-MAPPEN.


Det är så fruktansvärt jobbigt att förlora någon som man står nära, som man bryr sig om.
och det är ännu jobbigare att försöka förklara känslan som sitter kvar och gnager i en varje dag.
Inte så att man vill brista ut i gråt hela tiden, mer en sån där känsla som gör att man ligger vaken på nätterna,
och är rädd för när den där tiden ska komma då man börjar glömma personens lukt, eller röst.
Sånt där som inte riktigt finns sparat någon annanstans än i ens eget minne.

och att ligga vaken i flera timmar för att bara höra "ha den äran" spelas upp i ens huvud.. är ganska sorgligt, eller hur?
Du får inte se mina barn, inte vara med om min systers student, några fler somrar eller lösa fler korsord.
och det känns ganska orättvist, för det är tydligen alltid fel personer som försvinner först.
Det skulle inte varit du.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar